OFKS Blogg

intervju

Bli kjent med: Katinka Goldberg

11/5/2020

Katinka Goldberg var fast bestemt på at hun ikke skulle bli kunstner. Nå er hun utstillingsaktuell på Trondheim Kunstmuseum, hvor hun har gjort en fotografisk reise i fotsporene av sin mormor som måtte flykte fra nazistene. Vi har snakket med Katinka om hennes vei inn i kunsten og fotografiet:
Katinka Goldberg

Hvordan kunst lager du?

Mina bilder handlar om sociala relationer och om att möta sig själv i och genom andra. Med utgångspunkt i den egna familjen arbetar jag med visuella reflektioner över hur uppväxt och historia lägger grunden för vår identitet och självbild.

Mitt senaste projekt Shtumer Alef (Journal 2022) handlar om hur flykt och krigsminnen påverkar generationerna som kommer etter. Projektet är också en kommentar til vår tid, när det är flera flyktningar i Europa än någon gång sedan andra världskriget. Shtumer Alef, ett Jiddisch tecken for stillhet, tar utgångspunkt i historien til min mormor, Assne Kahn. I en ålder av 18 år flydde hon til Sverige från Trondheim for å undkomma nazisterna. I 2018 hittade jag mormors dagbok på det judiska museet i Trondheim, skrivet under flykten mot frihet. Samma sommar gick jag den samme ruten som Assne hade gått, och fotograferade under vägen. Landskapsbilderna som visas i projektet är alla tagna längs fluktruten, och växterna och stenarna som fyller porträtten av min mormor finns längs denna ruten. Genom att gå samme ruten försöker jag förstå hur yttre flykt kan transformeras till en indre flykt. For oss, generationerna efter en traumatisk erfarenhet, är spørsmålene: Hur kan man fläta en historia om ødeleggelse og död in i sin egen livshistoria? Vilka uppbrott är ens egen tillvaro en fortsättning av? 

Installasjonsfoto fra utstillingen Shtumer Alef av Katinka Goldberg på Trondheim kunstmuseum.

Hva var det som gjorde at du begynte du å fotografere?

Förmågan att förmedla sin verklighet genom bilder kommer delvis från Stig Lundgren, som var min styvfar. Han var målare och han lärde mig hur man kan se världen genom bilder. Han visade hur man genom sina bilder kan hitta ett sätt att vara mer närvarande. Hur det visuella seendet kan få en att känna en slags tillhörighet. Det fanns en rak nyfikenhet och lekfullhet, i Stickans sätt att se. En lekfullhet som alltid var närvarande och som har blivit en del av den jag är och hur jag själv jobbar med bilder.

Installasjonsfoto fra utstillingen Shtumer Alef av Katinka Goldberg på Trondheim kunstmuseum.

Når visste du at du ville bli profesjonell kunstner?

Jag var fast bestämd på att aldrig bli konstnär. Min styvfar var målare och jag såg hur svårt det var att leva som konstnär. Men jag såg också den stora friheten som ligger i att välja att göra det man tycker uppriktigt om. Och för mig har bilder alltid varit just det – frihet. Frihet att kunna berätta sin egen historia på sina egna premisser. Frihet att genom sina bilder skapa ett eget rum där man kan få vara sig själv och inte behöver kompromissa eller vara andra till lags. Men när jag var i 20-års åldern var jag fortfarande väldigt osäker på allt. Jag hade haft mörkrums fotografi i gymnasiet och tyckte väldigt mycket om hur långsamt och taktilt det var. Men jag har alltid älskat måleri och var på den tiden helt besatt av Paul Cézannes frukt stilleben. Det var som att hela världen fick plats i sättet han målade de där frukterna. Jag började också först på målarskola men lärarna där var gamla och stränga och man skulle måla försiktigt med akvarell färg och små, små penslar. Den där lekfullheten och expressiviteten som jag växt upp med var som bortblåst, så det gick inte alls och jag slutade ganska snart i protest.

Ett par veckor senare ringde jag till en fotoskola i Stockholm, egentligen mest för att höra mig för lite. En mycket jovial man svarade i telefonen och nästan skrek på göteborgsk dialekt – det börjar en klass om tio minuter! Var bor du?! Jag sa var jag bodde, och han hojtade ännu högre – du räcker det precis! Ta på dig jackan och skorna och spring ner! Och på den vägen är det att jag började på min första fotoskola. Jag hade tur. Lärarna var extremt snälla och tålmodiga och vi kunde vara så länge vi ville i mörkrummet. Vid tolv på kvällen stängdes ventilationen av och luften blev tjock av fixativ-lukt och smågodis. I högtalaren skrålade Jacques Brel och Nick Cave om vartannat. Vi var en samling extremt olika typer av människor som hittat vägen till mörkrummet och fotografiet. Ibland hade vi föreläsningar och folk som Anders Petersen och JH Engström visade sina bilder. Ingen av dem var konceptuella fotografer. Allt gick på intuition. Jag hade aldrig förut varit i ett sammanhang där jag kände mig så hemma.

Installasjonsfoto fra utstillingen Shtumer Alef av Katinka Goldberg på Trondheim kunstmuseum.

Hva liker du best og dårligst med å være kunstner?

Att vara konstnär är att vara både jonglör, direktör och björn i ett resande cirkus med ganska få åskådare. Man måste med andra ord lära sig att vara bra på att spela flera olika roller som inledningsvis kan verka ganska komplicerade att kombinera. Det är för mig det svåraste med att vara konstnär – att man ska producera bilder utifrån en plats i sig själv där man är ganska introvert och helt kompromisslös, samtidigt som man ska visa upp och sälja in sig själv och sina bilder på ett smidigt och charmerande sätt. Den här bevegelsen mellan introvert och extrovert, mellan skapare, förmedlare och säljare är en balansgång. Man kan helt enkelt inte vara bra på allt. Men man måste hitta sitt eget förhållningssätt till det. Och ha vattentäta skott mellan de olika rollerna så att de inte spiller över i varandra. Jag har personligen aldrig varit någon mästare i att sälja in mig själv, men jag kompenserar med stahet, visioner och en ibland helt uppriktig tro på att det jag gör är bra.

Min senaste stora utställning på Bomuldsfabriken Kunsthall (2019) tog det mig nästan fyra år av övertygande och en god del mas för att få genomfört. Dåvarande direktör och kurator Harald Solberg sa tillslut, en aning motvilligt men alldeles ärligt, att det var en av de bästa utställningarna han haft på 20 år. Det lönar sig att vara vansklig, kompromisslös och sta. Det kanske inte blir så trevlig stämning alla gånger, men det lönar sig. För att citera Harald Solberg som jag hade en enorm respekt för – utan friktion, ingen framgång. Och här i ligger också det bästa med att vara konstnär, för i vilket annat yrke får du genomföra din helt egna vision så till den grad som du får som fri konstnär? För att vara inte så lite pretentiös så är det egentligen ett enormt privilegium att hela tiden få vara i skapande. Det att kunna se världen genom bilder gör livet mer gripbart. Och att kunna kommunicera med andra genom sina bilder gör det lättare att hitta sin egen plats i världen.

Installasjonsfoto fra utstillingen Shtumer Alef av Katinka Goldberg på Trondheim kunstmuseum. Til høyre blir filmen Flyktväg med Björkar projisert på Gustav Vigelands stenfrise Helvete. – Med detta vill jeg konfrontera Vigeland med hans ideologiske forestillinger om slektskap, etnisitet og opprinnelse, sier Katinka.

Har du ett bilde eller en kunstner som har vært spesielt viktig for deg?

Jag kommer från en bakgrund i måleri, och det har alltid funnits med mig. Det är fortfarande måleri som inspirerar mig allra mest. Mest modernistiskt måleri som tillexempel Helene Schjerfbeck, Egon Schiele och Åke Göransson. Jag jobbar med att försöka foga ihop de två uttrycken måleri och fotografi. Detta eftersom jag vill kunna kombinera expressiviteten och det taktila som finns i måleriet med fotografiets förmåga att fånga ett ögonblick. En fotograf som jag verkligen gillar är Boris Mikhailov. Han har alltid haft ett befriande respektlöst förhållande till det fotografiska mediet. Boris Mikhailov är en ukrainsk fotograf som alltid har varit kontroversiell, bland annat när han fotograferade uteliggare efter sovjetunionens kollaps på ett ganska brutalt sätt. Många kallade honom omoralisk eftersom han valde att betala alla han fotograferade. Men jag har aldrig sett så avslöjande bilder från de som lever på samhällets botten. Det är rått och sårbart och bilderna har bränt sig fast i minnet. Hans bok DIARY är dessutom ett mästerligt exempel på hur man kan presentera fotografi på ett sätt som gör det verkligt levande. Oavsett hur man väljer att arbeta med fotografi - om man väljer att utfodra mediet till dess bristnings gräns som Boris, eller väljer en mer klassisk approach, så tror jag att det är viktigt att ha ett lekfullt och lite högtidligt förhållande till fotografi. Att våga göra misstag. Och se att misstagen kan vara vägen in till något nytt, mycket mera vitalt.

Detalj fra projiseringen av filmen Flyktväg med Björkar som er projisert på Gustav Vigelands stenfrise.

Hvilke råd har du til unge mennesker som vil utdanne seg til kunstfotografer?

Var öppen för nya impulser och idéer och tro på dina egna infall. När jag började med fotografi tog jag ibland kontakt med de fotografer som jag inspirerades mest av, det var ett fint sätt att lära sig om hur andra förhåller sig till bilder. Avslutningsvis så tror jag att man som konstnär måste man ha en viss fallenhet för besatthet. Ofta måste man bli just besatt av något eller någon för att det skall bli tillräckligt bra arbeten.

LES OM OG SE BILDER FRA UTSTILLINGEN SHTUMER ALEF PÅ TRONDHEIM KUNSTMUSEUMS EGNE HJEMMESIDER. SE MER AV KATINKAS BILDER PÅ HENNES INSTAGRAM @KATINKAGOLDBERG.

Ønsker du å studere fotografi eller vil du studere videokunst og film? Les mer om Oslo Fotokunstskole og søk skoleplassfor heltids- og deltidsstudium (kveld). Skolen tilbyr undervisning i de to linjene «fotografi» og «film- og videokunst». Skolen tilbyr også fotokurs. Oslo Fotokunstskole er en fotoskole i Oslo for deg som ønsker å utforske dine kreative evner i et engasjerende og dynamisk miljø. Skolen ble etablert i 1989 og holder til i velutstyrte lokaler ved Alexander Kiellands Plass. Les mer om hvordan du kan starte din fotoutdanning eller filmutdanningoslofotokunstskole.no.

Liknende artikler

Ingen liknende artikler