OFKS Blogg

Utstilling

– Fotografi er som ungen bare en mor kan elske

6/30/2021

For utstillingsaktuelle Katinka Goldberg er fotografi som ungen bare en mor kan elske. Ved å klippe i bilder og bygge opp igjen som kollasjer ønsker hun å tilføre en råhet og ekspressivitet til fotografiene. Vi har snakket med Katinka om utstillingen Bristningar som er i sin siste uke og hennes kommende bok.
Installasjonsfoto fra Bristningar av Katinka Goldberg på Buer Gallery. Foto: Tor S. Ulstein

Du er aktuell med utstillingen Bristningar på relativt nystartede Buer Gallery som åpnet i fjor høst. Hva får publikum se i utstillingen?

Bristningar är andra delen av en fotoboktrilogi som handlar om relationer, identitet och längtan efter tillhörighet. Jag använder fotografi (collage och måleri) för att förmedla hur vår identitet och självbild formas av vår uppväxt och bakgrund. Det är ett visuellt och mycket subjektivt, minnes arbete, som handlar om att bygga sin egen identitet snarare än att förmedla en neutral eller linjär historia.

Installasjonsfoto fra Bristiningar av Katinka Goldberg på Buer Gallery. Foto: Tor S. Ulstein

Du tøyer ofte det fotografiske mediet, ved å klippe opp bilder og bygge de opp igjen som collager, eller ved å la bildene få tredimensjonale og skulpturelle kvaliteter, for eksempel ved at hår som er avbildet i et motiv 'fortsetter' utenfor billedrammen som ekte hår. Kan du si noe om utviklingen av denne arbeidsformen i ditt kunstnerskap?

Jag kommer från en bakgrund inom måleriet och min stefar, Stig var konstnär. Han hade ett intuitivt och lekfullt sätt att förhålla sig till bild. Ofta tog han med sig sina senaste målerier hem till mig och mamma för att visa. Jag minns hur han spikade upp målerierna provisoriskt på väggen där de hängde en stund för att sen, ett par veckor senare, bytas ut till nya målerier. Ibland var det bilder på mig och mamma, eller skisser från våra senaste utflykter i signalfärger. Ibland var det expressiva pastellteckningar av trötta medtrafikanter på tunnelbanan. Oavsett vilka bilder det var så visade han mig att man kan se världen genom bilder. Och hur det i sig själv gör livet mer verkligt och ger det mening.

Jag går alltid själv och letar efter bilder. Och i det ögonblicket jag ser en bild är det som någonting öppnar sig och jag känner en slags tillfredställande tillhörighet. Det är inte snack om några spektakulära grejer, det kan vara något helt enkelt som ett sensommar landskap i kvällssol där en djuplila flate möter en kanariegul. För en utomstående låter det kanske märkligt, men för mig har det där färgmötet skapat en stämning som kanske minner om en känsla jag inte klarat att sätta ord på. Tillslut blir det till ett pärlband av bilder som evner å visualisera en indre verklighet – eller en subjektiv familjehistoria.  

Min stefars lekfulla sätt att förhålla sig till bild har jag tagit med mig in i mötet med fotografi. Jag vill använda mig av måleriets expressivitet och råhet och kombinera det med fotografiets unika möjlighet att fånga ett ögonblick. För mig handlar det om att hela tiden jobba med att transcendera fotografiet, att utvidga och att levandegöra det. För på något sätt är fotografi, för mig, som den där vanartiga gossen som bara en mamma kan älska. Och det i sig själv är en fin utgångspunkt för en mer lekfull och mindre högtidlig tillnärmning till fotografi. Jag har valt ett medium som jag ofta är i opposition till och det passar mig och min personlighet att hela tiden jobba i motvind.

Et annet sentralt aspekt ved dine senere prosjekter er at du tar utgangspunkt i egne familieforhold, oppvekst, identitet og selvbilde. Kan du si noe om denne personlige tematiske tilnærmingen i lys av utstillingen på Buer Gallery?

När jag mötte den svenska fotografen JH Engström var en av de första sakerna han sa till mig att alla hans bilder är självporträtt. Alltså oavsett om han fotograferar en höstack eller ett omslingrat par vid bardisken, så är det ett självporträtt. Han använder alltså andra människor för att berätta en historia om sig själv. Det kan ju låta diskutabelt men jag förstod omedelbart vad han menade. Om man lyfter blicken från diverse moraliska och dokumentärfotografiska problemställningar som oavsett bara är ursäkter, så handlar det om friheten till att skapa sitt eget bilduniversum där du tillåter dig att vara så personlig att det blir universellt. Först då har du möjlighet att kommunicera med andra genom dina bilder.

Avfotografering av bokdummy til Katinka Goldbergs kommende utgivelse Bristningar som lanseres på fotobokforlaget Journal.

Bildene som vises i utstillingen skal bli til en fotobok som skal lanseres under Fotobokfestival Oslo over sommeren. Hvordan går du frem i prosessen med å overføre de taktile, skulpturelle og romlige elementene i bildene og utstillingene dine til det todimensjonale bokformatet?

Det är en jättebra fråga för det har hela tiden varit min utgångspunkt och det som har drivit mig framåt – hur lagar man en tillräckligt taktil och expressiv bok som samtidigt evner och bära historien? För jag arbetar hela tiden efter devisen att det visuella och psykologiska är totalt likvärdigt. Jag söker som tidigare nämnt, en kommunikation i det visuella. Boken som medium lägger också till rätta för ett mer direkt och intimt möte med den som ser. Men i Bristningar ville jag också för första gången arbeta med text.

Texten består av minnes blixtar från min delvisa uppväxt med min farmor, skrivna ur ett barns perspektiv. Dessa texter var för mig nödvändiga, både för att ge betraktaren en väg in i materialet och för att utvidga historien och utfodra mig själv. Men textarbetet försenade processen – att foga text till en bild är ofta som att ställa en brölande fotbollssupporter bredvid en blyg körgosse. Texten tar helt enkelt över det mesta, om den placeras fel eller omusikaliskt.

I min första bok, Surfacing gjorde jag allting själv – editing, layout och omslag. Så jag hade lovat mig själv att jag skulle invitera en samarbetspartner in i nästa bok process. Denna bok är gjord i samarbete med den belgiska konstnären och designern Jan Rosseel. Man kan säga mycket om det processen, men lätt var det inte. För någon av oss. Men Jan är extremt begåvad och hade förmågan att verkligen förstå vad jag ville ha för slags bok. Jag lärde mig enormt mycket av honom och slutresultatet är egentligen precis det jag ville ha. En bok som förhåller sig respektfull till mitt personliga sätt att berätta en historia på och som utfodrar bokformatet visuellt och tekniskt.

Utstillingen Bristningar av Katinka Goldberg vises på Buer Gallery til og med søndag 04. juli.

Ønsker du å studere fotografi eller vil du studere videokunst og film? Les mer om Oslo Fotokunstskole og søk skoleplassfor heltids- og deltidsstudium (kveld). Skolen tilbyr undervisning i de to linjene «fotografi» og «film- og videokunst». Skolen tilbyr også fotokurs. Oslo Fotokunstskole er en fotoskole i Oslo for deg som ønsker å utforske dine kreative evner i et engasjerende og dynamisk miljø. Skolen ble etablert i 1989 og holder til i velutstyrte lokaler ved Alexander Kiellands Plass. Les mer om hvordan du kan starte din fotoutdanning eller filmutdanningoslofotokunstskole.no.

Liknende artikler